Den här veckan har jag varit tillsammans med min familj. Jag har träffat alla mina barn och alla mina barnbarn.  Det är en så stor känsla för mig att få träffa dem lite då och då. Vi kanske inte alltid pratar så mycket. Jag tror att jag ibland är den som är den lite tillbakadragna typen, som ändå får ut en hel del av att bara lyssna till och få njuta av dessa yngre människor som står mig så nära och som jag så gärna vill följa och ta del av deras liv så mycket som möjligt och så länge jag finns.

Så har jag återigen fått besöka min kära hembygd, den vackraste platsen på jorden! Ahhh!

Nu blev jag allt lite patetisk. Men vad då?

Ni ska veta att jag älskar er alla och om inte hummelubben hade dragit i mig och fått mig att flytta så långt bort från er, så kanske jag bara hade varit en besvärlig kärring som ni inte egentligen skulle ha orkat med och som måste tas hänsyn till och tas om hand osv. Tacka  hummelubben att han finns. Man vet inte hur det hade varit annars.