Jag förstår inte varför jag är så trött på morgnarna. Det känns segt, väldigt segt. Eller är det latmasken som har slagit rot i mig?

Blev lite lätt road av Lottas kommentar igår. Det var faktiskt så att denne någon inte alltid är just hummelubben. Det var jag själv som ägnade en del av dagen åt bridge. Inget synd om mig alltså. Jag har det förträffligt bra egentligen.

Idag har jag ägnat mig åt golf med vännen Kajsa och stackars någon fick stanna hemma och ta hand om disken.

Sedan klippte han gräs och städade garaget. Han är verkligen "nyttig"! Jag ägnar mig bara åt det jag tycker är roligt för det mesta. Som att laga mat, speciellt lite annorlunda och rolig mat. Som uppskattas av just någon.  Vägen till mannens hjärta går genom hans mage, sägs det. Vet inte om det är så, men I tycker om allt jag lagar, utom bruna bönor förstås. Där går gränsen. Kanske inte så konstigt med tanke på att han blev tvingad av en dum lärare när han var liten att sitta kvar och äta upp maten.  Den blev naturligtvis kall och oaptitlig och det gjorde inte saken bättre.

Det hade varit bra om man kunde känna sig lite pigg på kvällen, när man nu kan sova så länge på morgnarna. Men si det går inte.  Jag rasar fullkomligt ihop när mörkret faller. Bläh!